Börjar springa med Marie och tränar med Maria

                      

 

I förra veckans krönika började jag med att det händer många positiva saker
i kroppen när du skrattar med och det gör det även när man är ute o springer. Jag
har så många gånger tidigare när jag pratat om mina mål och av mina
målsättningar sagt att en av mina högsta prioriteter har varit att börja träna.

 

Jag har under en period kommit i kontakt med Marie Johansson, o Maria  Samuelsson som fått mig att
tycka att det är kul att börja träna, var och en på sitt sätt. Första gången
jag följde med Marie ut i skogen så var jag på väg att ställa in flera gånger,
löpning för mig har mentalt varit i det närmaste synonym med svårt, enormt
tufft, blodsmak i munnen, illamående mm.

 

Jag såg hurtiga Marie på Stensö när hon kom till vårt första träningspass med
hög musik i bilen, häftigt, och när jag såg henne tänkte jag herregud så
vältränad och jag kom på mig själv att tänka så mycket negativt, men sen
började jag tänka att jag äger, jag är bäst, jag kommer att klara detta. Jag
började tänka positivt helt enkelt!

 

Vi började löpningen och det som förvånade mig var att Marie sa att vi tar
detta tempo, och då pratar jag inte om ett sprintertempo utan en relativt smaklig
takt, så att det känns bra.  Vi ska inte
ta ut oss på en gång utan vi ska tycka att detta är kul, vilken klok kvinna.
Men så självklart, det är ju det jag också lär ut, att man sa tycka att det är
roligt oavsett vad det är man tar för sig, annars ger man lätt upp.

 

Nästa gång vi träffades på Stensö för att springa så hade Marie bestämt sig att
vi ska springa 5 km, fösta gången sprang vi cirka 2,5 km, något jag var
ovetandes om. Marie har en klocka som mäter sträcka o tid. Den dagen var det
lite dimmigt och eftersom vi inte följde någon speciell sträcka då vi inte kan
alla slingor på Stensö ännu, utan mer Maries klocka som mätte sträckan så hände
det som inte får hända.

 

Helt plötsligt är vi utanför våra bilar och min hjärna signalerar att vi har
sprungit klart, men Maries plan är att vi har två km kvar. Samtidigt som jag
börjar stanna av och tänker, gud vad skönt, så enkelt det gick, så hör jag
Marie säga –”o nej” vi har 2 km kvar eller något sådant, min kropp lägger
bokstavligen av jag lovar, men min hjärna, min envisa hjärna säger spring,
spring för livet, du kan inte ge upp nu, det gäller att ladda om och på något
sätt så gjorde jag det.

 

Många gånger var jag på väg att ge upp för jag var så trött, men då hörde
Marie säga upp med axlarna, lungorna ska ha luft, fokusera på din tumme, sen på
pekfingret, sen vilket finger kommer sen. Titta på den stolpen, tror du den har
varit ett träd? Så höll vi på tills vi kom i mål, hela tiden fick Marie mig att
släppa trötthetstankarna och fokusera på annat. Marie är fantastisk på att
peppa och coacha.

Känslan när jag sprungit 5 km är enorm jag har inte sprungit på sisådär 10
-15 år och jag känner mig så nöjd, får sådan endorfinkick och det håller i
kombination med min interna mentala stolthet i sig flera dagar. Jag längtar redan
efter nästa gång.

 

Jag har mentalt sätt förberett mig att börja springa även om det tog tid att
komma igång.

Det viktiga är att man kommer igång och motivera sig att göra detta regelbundet
vecka efter vecka, precis som med mental träning, det måste få ta tid och det
måste göras med regelbundenhet och framför allt man kan inte komma till en
punkt för att sedan lägga av och tro att man kommer at försätta vara på den
nivån. Nu har jag en tjej vi springer tillsammans med och detta är ju ett sätta
att umgås, skippa en träff på ett kaffe och släng på dig löparskorna i stället,
nej inte riktigt än men snart så J.

 

Ett anat sätt jag börjat göra är att träna i grupp. Vi är några tjejer och
en tränare som leder oss morgonpigga tjejer. Maria Samuelsson  , som vår tränare heter, peppar
med mail, sms och mycket mer över hur duktiga vi är. Vad dessa två kvinnor är
duktiga på är att hela tiden ge  positiv
feedback som gör att man vill komma tillbaka och träna igen, för att på nytt få
höra hur duktiga vi är. För trots allt ät vi människor rätt enkla och man
kommer riktigt långt med lite beröm och jag kommer på att det jag lär ut, är
det jag behöver bäst själv pepp beröm och positivt tänk för att orka genomföra
och ta de där extra stegen på löparbanan eller lyfta lite extra på
cirkelträningen, och tänk det bästa av allt; alla heter vi samma sak, eller i
varje fall nästan…

 

Kommentarer

  • Sarah skriver:

    Hej Maria,

    Hur går det för dig nu? Springer du fortfarande? Du är verkligen skitduktig och jag är glad över att du äntligen kommit igång eftersom du har velat det så länge.

    KRAM!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *